Det har gått 1 månad av det nya året och än sålänge har jag mött fler motgångar än vad jag gjorde på hela 2011 känns det som. Det sjuka är att man blir så jävla mycket starkare av varenda liten sak som händer. Dom här veckorna som nyss passerat har varit så fruktansvärt jobbiga så ni fattar inte. Jag har mått så jävla dåligt, jag har inte vågat sova ensam om nätterna för jag haft så pass ont att jag tror att jag kanske itne ska vakna upp. Jag har åkt fram och tillbaka till ett jävla sjukhus där alla människor säger olika saker, oavsett vem man frågar har ingen samma svar. Jag har haft slangar uppkörda i min kropp under flera dagars tid och legat och grinat och skrikt som ett litet barn för jag inte fattar vad fan som händer. Men jag har ändå fortsatt "leva", för jag är inte så pass sjuk att jag ska gå under liksom. Och jag vet, det kunde vara värre, jag har sett så mycket värre under dom här dagarna på sjukhuset att jag knappt tyckte synd om mig själv längre. När man ser 10åringar med cancer eller andra sjukdomar känner man sig plötsligt så frisk. Men sen tillslut blir man ändå galen, att gå och ha något fel inom sig som aldrig får något svar. Och då blir det inte lättare av att göra sig själv till ett ännu större offer och sitta inne och stirra i en vägg hela dagarna, därför gör jag inte det. Jag försöker träna, jag går i skolan och jag försöker göra det jag alltid gjort. Och dååååå jävlar blir det liv i luckan hos alla människor. Vill bara be er alla att hålla käften, för ni fattar inte att det redan är tillräckligt jävla jobbigt som det är. Att ligga hemma och känna efter hur jag mår skulle göra allt värre, därför tränar jag, därför håller jag mig bland folk. Och aa visst, det är som min mamma sagt, att jag "rymmer" ifrån det som är jobbigt. Men det är så jag fungerar, jag skulle inte klara mig annars. Jag har varit så jävla stark under den här perioden ändå, och klarat mig tack vare det, jag hade lika bra kunnat lägga mig ner och grina dagarna i ända och vägrat bry mig om någon annan. Men jag fungerar inte så, jag har inte tyckt tillräckligt synd om mig själv. TILLS allt bara rann över. Ikväll var jag sekunder ifrån att förlora en av dom människor som betyder mest för mig, och då brast det. Allt blev bara för mycket. Jag har legat och gråtit i flera timmar i sträck och vägrat göra något annat. Man samlar på sig så mycket skit ibland som man vägrar ens lägga energi på, sen kommer den här sista lilla knuffen- och då brister allt, allt som någonsin varit jobbigt. Jag mår verkligen inte bra just nu, jag vill bara att ni ska veta det. Nu kommer jättemånga gå igång och ba: lala det finns människor som har det 100 gånger värre än du. Och ja, tack, jag är medveten om det. Men å andra sidan vet ni inte vad jag går igenom just nu, och ber er därför bara.... Aa jag vet inte. Jag har kämpat emot att må dåligt alldeles för länge nu, och det har inte tagit mig någonstans. Jag släpper därför allting nu och dras med, vart än det nu tar mig.